Mammas klänning

Vad fint att så många är nyfikna på mitt barnboksmanus. Det gör mig väldigt glad! Jag har funderat några varv kring vad som skulle kännas representativt att plocka ut från helheten och landat i att det är svårt att hitta ett sådant stycke. Min berättelse är både sorglig och glad, ömsint och fantasifull. Om att vara Lo, åtta år, och bo varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Om en mamma som inte alltid orkar, men som försöker kompensera när energin finns. Stunder som Lo älskar. Om att längta och sakna samtidigt som en besvikelse ligger och gror inombords.

Bilden på min dotter har inte med texten att göra och boken handlar inte om oss. Däremot är mina barn en ständig inspiration i tankar och uttryck när jag skriver. Och de hejar alltid på mig vilket är underbart ❤

Mammas klänning

Sista halvtimmen får barnen välja fritt vad de vill göra. Lo vill måla. Hon har längtat hela dagen efter att få plocka fram papper och blanda färg. Hela dagen har hon tänkt på att hon vill göra något fint till mamma. Något som gör mamma glad och som tar bort migrän. Men vad?

Gult är en glad färg. Lo börjar med att blanda den med vatten. Gult som solen, som krämen i vaniljbullar, som apelsinläsk. Gult som mammas åka-till-stranden-klänning. Lo drar stora penseldrag över pappret när hennes lärare Irma plötsligt tittar över hennes axel.

– Vilken härlig stark färg du har valt, säger hon och tittar nyfiket på Lo.

– Mm, säger Lo.

Hon vill helst bara vara ifred med sin teckning. Irma står kvar en stund, men när Lo inte säger något mer går hon vidare.

Lo låter penseln bölja över papperet. Det blir ett stort gult tyg. Hon byter till en tunnare pensel och blandar brunt och svart. Mammas hår är mörkt och blankt. Hon låter håret flyga. Det är precis som när mamma dansar i köket. Hon doppar penseln i vattnet igen och plötsligt är det lite för mycket vatten. Allt flyter ihop. Det brunsvarta ser plötsligt inte alls ut som hår, utan som något mörkt och sorgligt. Som tårar som rinner runt över papperet. Teckningen är inte alls solig och glad längre.

Lo knycklar ihop pappret och går mot papperskorgen. Förlåt förlåt förlåt snurrar det runt inne i huvudet. Tänk om mamma aldrig blir glad igen, tänk om hon aldrig mer svarar i telefonen. Tänk om hon aldrig skulle vakna. Och tänk om…

– Nej men! slängde du din fina teckning nu?

Irma låter nästan irriterad.

– Mm, den blev så… ful, svarar Lo tyst och går mot dörren. Ut till korridoren och toaletterna.

8 reaktioner till “Mammas klänning

  1. Efter att ha läst detta (och lite till) är jag stormförtjust i lila Lo. Känner också stor sympati för både hennes mamma och pappa. Fortsätt skriv – det är en order ✍️Det finns många läsare därute som behöver din berättelse🦋💙

  2. Ja bara skriv vidare! Det här kommer bli en älskad bok en dag det är jag säker på! Med så mycket värme, sorgsenhet, pirr och igenkänning både för barn och föräldrar❤️

  3. Hittade din text om Lo precis när jag lagt mig för att sova. Jag var bokstavligen där i handlingen, såg i mitt inre hur tankarna flög runt i Los huvud och kände att detta är inget påhittat. Det är skrivet av en som känner hur barn tänker och handlar. Mycket, mycket fin❣️Tar med mig texten in i mina drömmar. Kram

  4. Nanna ❤️ Tack för att du vill dela med dig, vill bara läsa mer mer mer. Fick en inre bild i mitt huvud omedelbart av denna text, så fint och träffsäkert du skriver – om känslor, livet. Längtar efter att få ta del av mer. KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s