Tomrum – en text jag skrev

Processed with VSCO with g3 preset

Jag skulle kunna skriva om julen, året som gått eller förväntningarna i luften som jag försöker balansera. Eller om min nyårsklänning, min målbild för 2020 och ilskan efter att ha läst boken Klubben.

Men istället publicerar jag en text från arbetet med en serie krönikor jag skrev i våras på en skrivkurs. Serien består egentligen av fyra texter, men när jag läser dem nu tycker jag att en av dem är för privat för att dela. Den handlar om högtidsångest och känslan av att stå utanför när man inte ingår i normen att vara två. Att det på något vis verkar som de flesta finner bäst balans att umgås i jämna antal. Jag kan inte justera texten och samtidigt återge samma täthet så jag behåller den för mig själv så länge. Jag tror kanske att det är en känsla med stor igenkänning för den som lever ensamstående och något säger mig att jag borde försöka skriva om det framöver, men jag måste hitta formen först.

Texten ni istället får läsa har jag döpt till Tomrum.

Tomrum

Jag vaknar tidigt och tar en promenad under en regntung himmel. Tar den långa rundan genom Slottskogen och sneddar genom parken, knipsar försiktigt av några kvistar att ta med hem. Med Schersmin, nyponros och kaprifol i min tygpåse och regn i ansiktet funderar jag över morgonens lämning på skolan. Hur våra hejdå ter sig som om det var vilken morgon som helst, oavsett om vi ska ses igen i eftermiddag eller som nu. En vecka mellan oss. Jag messar pappan om lillasysters lösa tand och att storebrors ryggsäck hänger på en ny plats.

Igår kväll dansade vi fram till läggdags. Vred upp Lalehs Bara få va mig själv på hög volym. Jag kan vara hård och hålla ihop inför barnen när jag jobbar dubbelt, sover för lite och relationer tar slut. Men när barnen sjunger med och dansar kommer tårarna och en miljon känslor är plötsligt på utsidan. Vi bäddade ner oss precis innan sömnen viskade han:

“Mamma, du är den bästa mamma man kan ha. Du är till för att vara min mamma. Jag kommer alltid att älska dig.” Och tårarna kommer igen. Och hon viskade: “Jag älskar dig mest i hela universum mamma, i alla fall mer än alla jag inte känner ” Och jag drabbades av den där känslan av otröstlig gråt för att vi inte alltid är tillsammans.

Väl hemma är kaffet extra starkt i min nya keramikmugg och kroppen ovanligt trött. Jag plockar undan barnens frukosttallrikar, tar ett varv i barnens rum, tänder lampor så att hemmet ska kännas mjukt och levande. Fastnar lite extra vid gosedjurshögen som jag lovat att ta hand om när hon är hos pappan. Jag samlar ihop delar till ett legoprojekt och trycker ner högar av tyllskjolar och omaka skor i korgar. Stannar en stund i barnens magiska bubbla av lekfullhet.

Varannan vecka vaknar jag upp ensam. Det som var det svåraste jag kunde föreställa mig, att inte vara med mina barn alla dagar, har blivit en vardag att förhålla sig till. Jag låter allt gå extra långsamt och det tar ofta timmar innan dagen hittar mig. Ofta fylld av två polariserade känslor. Den ena handlar om tomheten och saknaden efter barnen, den andra om behovet av tystnad och tid att samla ihop mig själv.

Vissa kvällar åker jag hem till pappan för att säga godnatt, hålla barnen nära en stund. Jag plockar anemoner från någons trädgård på vägen hem och längtar efter någon att berätta allt för. Vill berätta om känslan när jag sprang en mil i mjukt sommarregn, om kraften jag kände efteråt. Vill berätta om ruset när en text föll på plats och om lyckan och vemodet som alltid är tätt sammanflätade i mig. Tacksam över en vän som kommer med middag, flätar mitt hår och ger mig fler perspektiv när jag är vilse.

Jag hittar en teckning medan jag plockar i veckans högar. Kan knappt förstå när hon blev så stor. Att det snart är fyra år sedan vi separerade. Att hon börjar skolan i höst. Jag fyller vaser med vatten och placerar ut morgonens kvistar, en i varje rum. Min kropp är fylld av en spretig längtan som inte riktigt hittar fäste. Barnen några kilometer bort, men så nära i mitt bröst. Och vuxenlängtan, att vara nära ett hjärta som bultar och känner. Jag tillåter mig att känna båda.

7 reaktioner till “Tomrum – en text jag skrev

  1. Du formulerar dig så himla vackert Nanna!
    Älskar att läsa ditt språk. Blir så lugn, varm och uppfylld inombords.

    Din blogg är ett andrum i min vardag där jag finner både tröst, skönhet och inspiration.
    Fortsätt vara precis som du är ❤

  2. Oj herrejisses vad jag kände igen mig i den här texten! Tre år sedan separationen och hur det är lugnt nu, och ändå inte. Alla olika längtor man har. Hur man hittar nya vägar, men det är inte alltid lätt ändå. Fint du satte ord på det!

  3. Så fint så vackert men så ont det gör att läsa om din längtan. Kanske gör det extra ont för mig som snart ska separera och påbörja varannanvecka livet.

  4. Tack för att du delar med dina ord. Tårar rinner i igenkännandet. Av att frukostrester, obäddade sängar, gosedjur och Lego. Känns som ett tomt skal just när dom byter till sitt andra hem. Men hur det där tomrummet ändå, till slut blir som ett mellanrum. Mellan de olika liv man lever i varannanvecka liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s